Hett debattämne på Träffpunkt Idrott: Vart tog isen vägen?


Ja, vad hände egentligen?
Problemet borde väl varit det motsatta: att Sverige, köldhålet i nordligaste Europa, har problem med för mycket is. Men icke.
Antalet isytor har minskat betänkligt. Nu ryter idrottsrörelsen ifrån:
– Läget är allvarligt. Något måste göras, säger Jonathan Westerlund, anläggningsansvarig på Svenska Ishockeyförbundet.

Svenska Ishockeyförbundet gör en storsatsning på årets Träffpunkt Idrott. Dels som utställare, dels som arrangör och medverkande i scenprogrammet i punkter som ”Ska inte barn och ungdomar få tävla längre?”, ”Marknadens retorik i det offentliga” och ”Is för alla – om framtidens isytor”.

I den sistnämnda diskuterar Anders Larsson, ordförande i Svenska Ishockeyförbundet, med sina kollegor i Svenska Konståkningsförbundet och Svensk Elitbandy om det växande problemet med isytor som försvinner.

– Läget är allvarligt i vissa delar av Sverige. Bristen på isytor kan begränsa deltagandet, säger Jonathan Westerlund, som dagligen brottas med problemet.

– Just tillgänglighetsfrågan är särskilt viktig för oss. Fler måste helt enkelt få möjlighet att åka skridsko – inte minst barn och föräldrar.

Trots att det finns 353 ishallar i Sverige ser han en brist på många håll:

– Framförallt i våra storstäder, där utbudet är alldeles för litet. Och det byggs för få nya hallar. 2016 tillkom en enda ishall i landet, 2017 tre hallar.

Många hallar är dessutom gamla och slitna. Ofta enkelt överbyggda uterinkar, som inte direkt inbjuder till allmän åkning. Medan uterinkar och andra öppna isbanor idag lyser med sin frånvaro.

– De spontana isytorna fyller en viktig funktion: det är där man kan se andra åka, bli inspirerad och själv få lust att snöra på sig skridskor.

– Försvinner insynen i vår verksamhet kan det på sikt hota rekryteringen till alla isidrotter, inte bara ishockeyn, befarar Jonathan Westerlund.

För att motverka den utvecklingen efterlyser han att mindre isytor i bostadsområden och intill befintliga idrottsanläggningar spolas upp i högre utsträckning.

– Förr spolade man upp skolgårdar, tennisbanor och andra ytor på vintern. Det var ett enkelt sätt att bjuda in till skridskoåkande. Det har blivit alltmer sällsynt. Här har kommunerna ett ansvar, menar han.

Är dagens människor kanske för bekväma av sig?

– Nej, jag tror faktiskt inte det. Skridskoåkningen är en del av vår idrottskultur. De flesta föräldrar vill säkert lära sina barn åka skridskor.

– Men att uppsöka en hall med begränsade istider kan kännas motigt. Många skulle säkert vilja se sina barn ta sina första skär på en isyta ute i det fria. Om det bara fanns någon i närheten.